→ Patricia K ←

Bono: Jag minns när jag såg dig första gången, du låg bland dina syskon under några stenar tillsammans med din mamma, som jag, Hanna och Kalle kallade Gullan. Du var så liten och söt. Din päls var skinande och vacker. Du var så rädd, du var mager. Jag minns hur vi snodde mat inne hos kossorna hos bonden i Simlångsdalen för att du skulle få i dig mat. Utan oss hade du inte överlevt. Du var så svag, men ändå så stark. Jag och Hanna bestämde att du skulle heta Bono, du blev döpt efter vår gud. Vi var helt säkra på att du var en kille, men det visade sig att du var en tjej senare. Jag minns när jag senare den sommaren kom hem, och du hade blivit så stor. Du var vacker! Jag minns hur sur jag blev för att mamma och Jerry började kalla dig Jansson, du hette ju Bono! Jag minns när du födde Bruce, sådan stolt mor du var. Du ville aldrig lämna din son, du var en god mor. Sen började du må dåligt, du drog dig undan, du slutade äta, du blev så himla smal och benig, glansen i pälsen försvann. Nu är du borta, och jag ångrar så att jag inte tog farväl av dig. Men jag kunde inte, jag var för svag. Men jag hoppas och tror att du förstår. Du kommer få det bra i himlen. Nu slipper du lida. Ta väl hand om dig, vi ses i framtiden! Jag saknar dig.

Bruce: Jag minns att jag låg en onsdagskväll och kollade på Grey's Anatomy när du kom till liv. Du var så liten, söt, oskyldig, hjälplös och fin. Jag var snabb med att bestämma att du skulle heta Bruce (döpt efter Bruce Springsteen). Du växte snabbt upp, och fick sedan en broder, Raffe. Ni har haft så många fina dagar tillsammans, och trots att du var 3 veckor äldre än honom hade du ingen chans, han vann alltid när ni brottades. Du hade samma tunna kropp som din mamma (Bono/Jansson), långa bakben och en stor mage. Du såg helt crazy ut, men du var så söt, unik och kärleksfull, samtidigt som du var så himla galen. Häromkvällen när jag inte kunde sova för att gamla minnen dök upp i mitt huvud tog jag in dig på mitt rum. Du slickade bort mina tårar och la din tass mot min kind. Det var som du förstod vad jag genomgår, du tröstade mig. Du fanns där för mig. Och det är jag evigt tacksam för. Jag kommer sakna dig så himla mycket, vem ska nu torka mina tårar och klappa mig på kinden? Jag minns när Hanna kom hit för någon vecka sedan och du somnade i hennes påse (värt att tillägga: systembolgaspåse = magen är alltså en ölmage!), du älskade den. Jag minns när Jim kom hit och stoppade i händerna i påsen och busade med dig och Raffe. Så glad du var, du var helt tokig! Jag lovar att ta hand om din bror, och han hälsar från min säng att han också saknar dig. Vi glömmer dig aldrig. Jag saknar dig.

Det var mina sista ord till er. Nu ska jag försöka få stopp på tårarna och krypa ner under täcket. Tänk att en sån här sak kan knäcka en helt totalt. Vila i frid Bono & Bruce! ♥

Xoxo.